Mojito på Dovrefjäll 2011
Mojito på Dovrefjäll 2011

De sista veckorna har min plan äntligen fått lätta ankar och sakta börjat resan ifrån den verklighet jag byggt upp till den nya, något mer äventyrsaktig och lite mindre bindande. Jag har gjort mig ganska fri och snart är det dags att nyttja den.

Sjutton (snart 18) flyttar på tretton år, ungefär. Ibland har det varit längre, ibland har det varit en kortare etapp. Det som utmärker just den här omställningen 2020 är att det fattas någon. Han som aldrig lyft eller packat ner en enda grej. Aldrig hjälpt till att bära lådor och kartonger.
Organisering och planering var inga av hans många fantastiska egenskaper.
Det enda han brydde sig om var att han skulle få följa med och att jag skötte resten. Så i det stora hela var han inte mycket till hjälp.
Men han var mitt lilla ankare. Mitt hjärtas hjälpreda. 

Albert Einstein tycks ha sagt att verkligheten är bara en illusion, ändock en väldigt ihållande sådan.

Vi kan ha helt olika uppfattningar om en och samma upplevelse. Beroende på hur öppet vårt sinne är och vilka tidigare erfarenheter vi har haft. 

Att bryta sig ur en illusion, sin egen och andras. Kräver en hel del fokus och kraft på rätt ställen. 
Skapandet av en förändring, innebär att inte fortsätta på samma sätt som förut, inte göra samma saker eller tänka på samma sätt som tidigare.

Jag kan inte heller göra en massa förändringar i det yttre, utan att ta med mitt inre. Jag kallar det för att landa lite.
Efter faktiskt mer än sjutton (snarare femtio) ommöbleringar i livet, tänkte jag att det kan vara bra att låta det nya få ta lite mer plats den här gången. Inte köra på som om ingenting är nytt, när nästan allting är förändrat. 

Hjärnan löser utmaningar och planerar framåt. Kroppen följer gärna samma rörelsemönster och samma rutiner. Medan själen känner efter, längtar och saknar. Och det måste få ta lite tid i stillhet har jag märkt.
 
Det viktigaste är dock att jag  vågat säga nej till något bra, för att säga ja till det som betyder mest. 

Läs hela inlägget »

För flera månader sedan startade en process, som till sist skulle resultera i att jag bestämde mig för att Drömmen inte ska vänta längre. 


Jag ställde mig frågan: Vad väntar du på egentligen? 
Direkt hörde jag alla mina "ja, men..."
Ja, men jag har inte råd
Ja, men jag har ju ett jobb
Ja, men jag har ju en lägenhet 
Ja, men jag har ju ett företag

Alla har vi våra anledningar till varför det INTE går...

Så jag lekte med tanken: MEN TÄNK OM det går!
Vad skulle jag behöva göra då? (#lifecoach ✌)
Och om allt det jag gör leder dit jag vill, vad skulle det betyda för mig då?
Skulle det vara värt det? 
Och ska mina GAMLA beslut få stå i vägen för vart jag vill härnäst? 

Det här lugna, trygga och bekväma livet jag på ett sätt varit tvungen att anamma för att ”det blev så”. Jag kan inte rå för allt som händer och jag kan välja att acceptera det och stanna kvar eller så kan jag växa av det och gå vidare.

Processen började bearbetas ner till handling för att nå min dröm. Med hjälp av nära vänner som stöttat och gett mig lite extra tro och styrka fanns inga hinder kvar.  

Det är inte en flykt från det som är, utan snarare en iver att verkställa den verklighet som är min att leva i. 

Att göra förändringar och börja om är absolut inget för fegisar. Det är inte en process som är 100% njutning. 
Den blandas med lite oro och lite stress men mest av allt består den av en djup härlig pirrande känsla som är min egen inre ledstjärna. Hos mig är det en upptäckarlust och en nyfikenhet som måste bli tillfredsställd. Och en tillvaro där inte allt är utstakat och som ger möjlighet åt nya impulser och inspiration.

Det jag bryr mig om är att leva fullt ut. Slippa den trånga vardagen och rutiner som inte ger plats - för mig där jag är nu. Jag är en själ som behöver röra mig och uppleva platser och möta människor. 

Jag har tagit ett medvetet val, som innebär att jag måste våga släppa det som är för att ta chansen och ge plats åt något annat. 
Valen jag gör är stora för mig men de behöver inte vara för evigt. För närsomhelst i livet kan man ändra sig och göra nya val. Häftigt eller hur?
 

WAIRUA- Möten oss människor emellan


Att jag är här för att hjälpa människor är klart - men inte enbart genom massagebehandlingar. De möten och upplevelser som jag och du, som vi har skapat tillsammans hade jag inte velat vara utan. 
Jag bryr mig inte om status, jag bryr mig tydligen inte så mycket om stora kapital, hus, utemöbler eller dyra bilar. 
Det jag bryr mig om är människor. Vem du är, vad du står för, vilka drömmar du har. Och det har ni verkligen visat mig- ärligt, djupt och innerligt. 
Lite över 200 kunder, så många kramar, så mycket vi delat och lättat våra hjärtan. Vi har växt tillsammans, vi har skrattat, vi har haft tunga stunder. Vi har varit sårbara som människor, visat tillit och förtroende för varandra. 

SÅ, WAIRUA som vi känner det idag kommer att få ett slut. Eller en paus iallafall. Sista januari blir sista arbetsdagen i Filipstad. 

Tack

 

Läs hela inlägget »